Carpe diem
När jag tittar på kort sedan i somras så blir jag nästan rädd.
Jo, visst ser jag mina ärr dagligen så jag blir ju påmind om olyckan, men jag har ju samtidigt vant mig!
Här på bilden har jag fortfarande kvar ansiktsförlamningen som blev av hästsparken.
Tur att den gått tillbaka helt och hållet... Det jag har kvar är en försämrad gapförmåga och - ärren....
Är ju egentligen en sån som njuter rätt bra av stunden, men ändå bör vi väl alla tänka på hur snabbt livet kan förändras och vara glad för det vi faktiskt har!?
Jo, visst ser jag mina ärr dagligen så jag blir ju påmind om olyckan, men jag har ju samtidigt vant mig!
Här på bilden har jag fortfarande kvar ansiktsförlamningen som blev av hästsparken.
Tur att den gått tillbaka helt och hållet... Det jag har kvar är en försämrad gapförmåga och - ärren....
Är ju egentligen en sån som njuter rätt bra av stunden, men ändå bör vi väl alla tänka på hur snabbt livet kan förändras och vara glad för det vi faktiskt har!?
Det är märkligt att man måste påminna sig om att vara tacksam för livet och sina nära och kära <3 Det är så mycket man tror sig vilja ha, och så lite man egentligen behöver.
SvaraRadera